Vid din sida.




Jag har ännu en gång fastnad framför TV:n när de visar filmen vid Din sida. Tolvåriga Anna och hennes sjuårige bror Ben lever sedan en tid tillbaka på Manhattan tillsammans med sin pappa Luke och hans nya unga, vackra flickvän Isabel, som är modefotograf. Den nya situationen ses inte med blida ögon av Lukes f d hustru Jackie, som tidigare var förlagsredaktör, innan hon valde att vara hemma för att på heltid ägna sig åt barnen. Jackie tycker nämligen att karriärkvinnan Isabel inte klarar av att plötsligt ta hand om två ömhetstörstande och tidkrävande barn. Framför allt inte när väckarklockan ringer sju på morgonen... Men förhållandet mellan de två kvinnorna förändras när Jackie en dag får reda på att hon har cancer. Kanske kommer hon att dö, men kan de två kvinnorna trots allt bli vänner och lära sig att leva med varandra och barnen?

Det svåraste som finns för ett barn är att förlora en förälder. Den känslan och den sorgen tror jag aldrig helt släpper, längtan efter den mor eller far som inte finns längre. Här får vi följa bl a två kvinnor som båda två tvingas acceptera faktum och göra det bästa av den svåra situation som drabbat dem alla, på olika sätt och med olika betydelse. I filmen pratar man om hur det kommer att bli, hur man har sin mamma "härinne" i hjärtat , i tanken eller vad man vill kalla det. Alla har känslor i filmen och alla visar dem. Jag har sett denna film flera gånger och jag känner mig faktiskt hjälpt av den.
Någonstans tycker jag att den ger lite hopp i det som är så svårt för oss när vi lever eller har levt nära döden i den nära familjekretsen. Filmen tar upp vikten av minnen. Vi behöver minnen av den förälder som inte längre finns med. Ibland kan detta förberedas och ibland kommer döden oväntat och man får göra något av det som är. Jag tyckte att man på ett oerhört, för en del kanskse lite överdrivet, sätt beskriver hur man tex kan bevara,ta  fram och okeya minnena.

Kommentarer
Postat av: anne

Jag försökte, men det var ingen film för mig. Den var för övertydlig.

2009-04-05 @ 10:21:24
URL: http://annnne.blogg.se/
Postat av: anne

Jag gråter ju så ytterst sällan och när jag väl gör det är det oftast av så oväntade anledningar; prinsessparad på Eurodisney eller inmarsch på fotbollsmatcher. Sentimentala filmer når sgs aldrig gråtkänslan i mig, oftast blir jag bara irriterad.



Det var faktiskt en film som lyckades med det, jag tror det kan ha varit en semi-dokumentär, om två unga killar i Hong Kong varav den ena var extremt småvuxen och den andra hade något annat funktionshinder. Killarnas vänskap och deras kamp för respekt av omgivningen fick i slutscenen mig att störtböla. Å andra sidan var detta länge sedan och jag tror jag ammade samtidigt, så det var inte mitt normalläge så att säga.

2009-04-05 @ 13:40:55
URL: http://annnne.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0