Hur ger vi barnen sina namn?
Mamman sätter namnet
Det är mammorna som oftast bestämmer namnet på den nyfödda.
Och blir det ett klassiskt, internationellt gångbart namn har föräldrarna förmodligen akademiska studier i bagaget.
Doktorand Emilia Aldrin vid Uppsala universitet forskar på förnamn, bland annat hur de kommer till, vad som styr och vem som bestämmer.
En stor majoritet anser att båda föräldrarna har varit lika aktiva i namngivningsprocessen. Men det är en klar majoritet av de slutliga namnen som kommer till på mammans initiativ, visar Emilia Aldrins enkät bland 600 nyblivna föräldrar i Göteborg.
Mor- och farföräldrar gör sig icke besvär. I endast fem procent av fallen får barnen namn på förslag som inte kommer från föräldrarna.
Träffar du en Erik eller kanske en Gustav är sannolikheten stor att barnet har välbärgade föräldrar. Mammor och pappor med akademiska studier i bakfickan väljer i större utsträckning etablerade, klassiska, nordiska namn och gärna släktnamn, enligt Aldrin. Å andra sidan funderar de också mer kring internationell gångbarhet, som inte alltid fungerar tillsammans med det nordiska.
- I arbetarhem finns i stället en tendens att föräldrarna strävar efter ovanliga och nyskapande namn, säger hon.
Var kommer då alla namn i från? Svaret är internet. Namnlistor, sökmotorer och andra elektroniska vägar via datorn är det som gäller när föräldrarna ska navigera rätt i namndjungeln. Andra källor är födelseannonser och almanackor.
I artikeln framgår i vilka län som olika pojk- resp flicknamn är vanligast.
Hur har NI gjort när Ni gett era barn sina namn? Är det släktnamn, påhittade, från kändisar eller hur kom Ni på namnen?
Hemma hos oss kan jag tex nämna att vi har bl a släktnamn det i första namnet.
T ex i min pappas släkt som är en bonde- och hemmansägarsläkt från norra Sverige så finns det en tradition att äldste sonen skall ha ett speciellt namn, ett gammalt nordiskt namn...men detta namn funkar i många andra länder också. Jag har följt denna tradition.
Spännande tycker jag. Jag skulle vilja läsa vad hon skrivit.
Hej på dig o tack för titten in till mig! Trevlig blogg du har!
Kul med namn! Mitt förnamn fick jag av att min far såg ett vackert brudpar i lokalblaskan för 51 år sedan, jag blev döpt efter bruden! Jag har inte varit speciellt glad över det.....
Kramen!
Ragnvi
Våra barns namn är allt en historia för sig. Med maken från USA med förkärlek för gamla, men bara halvgamla, exotiska svenska namn (Dagmar, Ragnar, Torgny) och jag med barnslig förtjusning för romantiska amerikanska namn (Ashley, Michelle), så hade vi ett dilemma redan innan barn var aktuellt. Äldsta sonens namn blev mitt beslut efter en besvärlig förlossning (han är född i Schweiz, barnmorskorna fick nästan spader när vi kom till förlossningen utan att ha fyllt i namnkortet!), det blev ett bra, vanligt germanskt namn, som amerikasläkten inte klarade av till att börja med. Dottern fick sitt namn efter en kvinnlig idrottare som var på tapeten och som maken fann så vacker. Yngsta sonen, det blev knepigt, till slut beslutade vi oss för ett keltiskt sägenomspunnet namn som jag älskat sedan många år tillbaka.
Men med tanke på vår "internationella" bakgrund och det efternamn vi har, så funkar namnen utomordentligt.
Vad ska du på för kul i slutet på veckan? Jag ska på endagarskurs på fredag. Knappast samma ändå...?
Hejsan, titta gärna in i min blogg! finns egen musik & dansvideos & dikter. Kommentera gärna! :
Ha ha...då är jag välbärgad då eftersom jag letade gamla nordiska namn och släktnamn till barnen. :-)) Det är väl i så fall någon okänd arvtant för här är det klent med förmögenheten.
Dottern tänkte jag först döpa till Ellika. Det var ett gammalt namn i bygden, men kanske lite för ovanligt så det blev Malin plus ett mellannamn som jag och hennes mormor och mormorsmor bär.
Första gossen skulle heta Linus. Alla äldre släktingar var så lessna över det. Jag stod på mig men sen när han väl var född så såg han inte ut som någon Linus, han var mörk och kraftig och stark som en björn.Så jag letade jag bland namn på M eftersom jag ärvt en massa barnlakan med M vackert broderat på. Fast det stod egentligen för Magnusson.
Näste son skulle ha hetat Erik efter en död morbror och en snäll farbror till mig. Men sen fick jag veta att alla Erik i min mammas släkt hade dött unga så då gick det bort och blev istället Mattias. Det kändes gediget svenskt. Mellannamnen till båda blev släktnamn.
Men visst var det en pärs och ett ansvar. Som jag minns det så var det mest jag som sysslade med namngivningen. Tydligen är det så för många att pappan inte bryr sig så mycket. Han godkände, respektive underkände mest mina olika förslag.
