Rätt svar på frågan.



.
Rätt svar är Bremen. på första plats kom Anne och som god tvåa med samma förslag kom Annebelle. Något pris förekommer inte denna gången. Däremot glädjen att Ni kommit på detta eller kanske känt igen Er ?

Stadsmusikanterna i Bremen

På rådhusets västra sida står den mest kända statyn som visar stadsmusikanterna - bronsstatyn är skapad av skulptören Gerhard Marcks år 1951.










En saga av Bröderna Grimm. Översättning efter en utgåva från 1857.

Det var en gång en man, som hade en åsna. År ut och år in hade hon burit säckar till kvarnen åt honom. Men nu hade åsnans krafter börjat tryta. Hon blev mer och mer oduglig till det arbetet. Då ville inte husbonden ha henne kvar i maten längre. Därför anade åsnan, vart det bar hän och sprang bort.

Hon traskade iväg mot Bremen. Där skulle hon ju kunna bli stadsmusikant, tänkte hon. När hon hade gått en stund, fick hon syn på en jakthund vid vägkanten. Han låg där och bara flåsade, för han hade väl sprungit så fort, att han hade blivit trött.

"Vad flåsar du för, Gårdvar?" frågade åsnan. "Puh", sa hunden. "Jag är gammal och blir bara svagare och svagare för varje dag. Jag kan inte ens gå på jakt längre. Därför ville min husbonde slå ihjäl mig och då rymde jag. Men hur ska jag nu förtjäna mitt levebröd?"

"Vet du vad?" sa åsnan. "Jag är just på väg till Bremen, för där ska jag bli stadsmusikant. Följ med mig, så kan du också börja musicera. Jag spelar luta och du slår på trumma."

Det tyckte hunden var en bra idé, så han följde med åsnan. Det dröjde inte länge, innan de fick se en katt vid vägkanten. Den såg så bedrövad ut, att man kunde tro att det hade regnat på honom tre dagar i rad.

"Varför ser du så förskräckligt ledsen ut, din gamle Skäggputsare?" sa åsnan.

"Hur ska man kunna vara glad, när man är i livsfara?" undrade katten. "Jag är ju både gammal och skröplig, förstår du. Mina tänder har blivit trubbiga. Hellre sitter jag vid spisen och spinner än att jag jagar möss. Kan du tänka dig, att min matmor ville dränka mig! Visserligen har jag stuckit iväg, men nu är goda råd dyra. Vart tycker du jag ska ta vägen?"

"Följ med oss till Bremen! Du är ju fin på att hålla serenader på nätterna. I Bremen kan du bli stadsmusikant." Katten gillade förslaget och följde med. Sedan kom de tre rymlingarna förbi en gård. Där satt gårdstuppen uppe på grinden och gol för full hals. "Du skriker så det går genom märg och ben på mig", sa åsnan. "Vad är det med dig?"

"Jag har precis spått vackert väder", svarade tuppen, för det är ju Jungfru Marias dag i dag. Hon har tvättat Jesusbarnets skjortor och vill hänga upp dem på tork. Men nu ska min husmor ha söndagsfrämmande i morgon, så hon har ändå inget förbarmande med mig. Hon har sagt till kökspigan, att hon ska koka soppa på mig, så de tänker nacka mig i kväll. Det är därför som jag gal för full hals, så länge jag orkar."

"Hör nu vad jag säger, Rödskalle", sa åsnan, "följ hellre med oss. Vi ska gå till Bremen. Det är alla gånger bättre än att tuppa av! Du har ju en skaplig röst, och om vi musicerar tillsammans, så låter det nog inte så illa." Tuppen gillade förslaget och de följdes åt alla fyra. Tråkigt nog hann de inte fram till staden Bremen på en dag. Framemot kvällen kom de till en skog, där de tänkte övernatta. Åsnan och hunden lade sig under ett stort träd. Katten och tuppen klättrade upp bland grenarna. Men tuppen flög ända upp till toppen, för där kände han sig säkrast. Innan han somnade, såg han sig om en sista gång åt alla håll. Plötsligt tyckte han sig se ett ljus långt borta och ropade till sina kamrater, att det måste finnas ett hus alldeles i närheten. Åsnan sa: "Då ger vi oss av dit, för det här nattlogiet är ju alldeles för dåligt för oss." Hunden menade, att "visst skulle det smaka gott med ett par köttben eller så".

Alltså begav de sig iväg åt det hållet, där tuppen hade sett ljuset. Det lyste starkare och starkare, ju närmare de kom. Till sist stod de framför en fullt upplyst rövarkula. Åsnan, som var störst, gick fram till fönstret och tittade in. "Vad är det du ser, Grållan?" frågade tuppen.

"Vad det är jag ser?" sa åsnan. "Jo du, ett dukat bord med härlig mat och dryck och rövare som sitter där. Du kan tro, att de låter sig väl smaka." "Det vore väl nåt för oss!" sa tuppen.

"Ack ja, om vi bara vore där inne!" suckade åsnan. Då började djuren fundera på, hur de skulle bära sig åt för att jaga bort rövarna. Slutligen visste de precis, hur de skulle göra. Åsnan måste ställa sig med frambenen på fönsterblecket. Hunden hoppade upp på åsnans rygg. Katten klättrade upp på hunden och sist flög tuppen upp och satte sig på kattens huvud. När detta var gjort, stämde alla på en gång upp sin musik. Åsnan skriade, hunden skällde, katten jamade och tuppen gol. Sedan kastade de sig in genom fönstret, så att rutorna bara klirrade. Rövarna for upp vid det förfärliga oväsendet, för de trodde förstås, att det spökade. De blev så förskräckta, att de sprang ut i skogen, så fort de kunde.

Nu kunde de fyra kamraterna sätta sig till bords. De tog för sig av det som blivit över och åt, som om de inte sett mat på fyra veckor. När de fyra musikanterna hade ätit färdigt, släckte de ljuset. Var och en sökte sig en bekväm och bra sovplats. Åsnan lade sig ute på gödselstacken, hunden bakom dörren, katten på spisen bredvid den varma askan och tuppen flög upp på takbjälken. Eftersom de var så trötta efter sin långa vandring, dröjde det inte länge, innan de somnade.

Efter midnatt såg rövarna, att det inte längre lyste i huset. Allt verkade vara lugnt och stilla. Då sa rövarhövdingen: "Vi borde inte ha låtit dom skrämma oss så där." Han befallde en av rövarna att gå tillbaka och undersöka huset.

Spanaren tyckte, att det lät som om det var tyst i huset, så han gick in i köket och tände ljuset. Han trodde, att kattens blixtrande ögon var glödande kol, så han höll fram en tändsticka för att göra upp eld. Men han tog fel. Katten tyckte inte alls, att det var roligt. Han hoppade upp, väste till ordentligt och klöste honom.

Spanaren blev då alldeles förskräckt och försökte springa ut genom bakdörren. Men hunden, som låg där, hoppade upp och bet honom i benet. När han sedan rusade över gården förbi gödselhögen, gav åsnan honom en rejäl spark med bakhoven. Och tuppen, som hade väckts av oväsendet och piggnat till, gol uppifrån sin bjälke: "Kuckelikuuu!" Då sprang rövaren tillbaka till de andra rövarna, så fort han orkade. "Usch då!" sa han.

"I huset satt en gräslig häxa. Hon fräste åt mig och klöste mig i ansiktet med sina långa naglar. En man, som stod vid dörren, stack mig i benet med en kniv. På gården låg ett svart monster, som började slå mig med en träklubba. Uppe på taket satt en domare och ropade: 'Ta fast boven!' Då la jag benen på ryggen och sprang därifrån!"

Från den stunden vågade sig rövarna inte in i huset någon mer gång. Men de fyra stadsmusikanterna trivdes så bra där, att de inte ville gå därifrån. Och den som senast berättade detta, ja, han är fortfarande varm om munnen!

Bröderna Grimm skrev ned sagan om Bremens stadsmusikanter i början av 1800-talet. Den har gjort staden Bremen känd i hela världen. De fyra gamla husdjuren i Bröderna Grimms berättelse - åsnan, hunden, katten och tuppen - hade tydligen hört talas om de "stads- och råds-musici", som var kända i staden sedan 1339. De brukade blåsa från tornet till kyrkan "Unser Lieben Frauen" eller spela under festligheter. Ofta tog de upp kringfarande musikanter i sina led. Själva historien berättades redan under medeltiden. Det fanns flera olika versioner av den här sagan. I den ena versionen var det inte rövarna, som jagades bort av de fyra djuren, utan lejon, varg och björn, de adligas vapendjur. Det rörde sig emellertid alltid om "lägre djur" på vandring, om svaga varelser, fattiga stackare eller gamla människor, som hade hävdat sig mot de starka, välfödda och mäktiga i landet. Det var denna bakvända ordning, som gjorde sagan så omtyckt. Sagor berättades ju huvudsakligen bland vanliga, enkla människor. Många av dem torde nog ha varit med om ungefär samma sak som de fyra djuren i sagan.

Bremens stadsmusikanter finns som statyer i så avlägsna trakter av världen som Zelenograd i Centralasien och den japanska staden Osaka. Det är ju ett tecken på hur kända och omtyckta de är. Det är inte heller förvånansvärt, att flera exemplar av de fyra anträffas i Bremen. Det mest kända exemplaret har tillsammans med rådhuset och Roland blivit till en symbol för staden. Det står vid rådhusets västfasad bredvid ingången till den traditionsrika rådhuskällaren. Bildhuggaren Gerhard Marcks skapade bronsskulpturen år 1951. Nu har de fyra tappra husdjuren stått modell för "Bremer Solidaritätspreis", ett pris som delas ut vartannat år sedan 1988. Bremenbildhuggaren Bernd Altenstein har med sin skulptur försökt tydliggöra sagans rötter. Utstötta och "till ingen nytta" sluter sig de fyra samman till en solidaritetsgemenskap och lyckas på så sätt hävda sig.


En annan variant som vi hittade ute i stadsbilden.



Kommentarer
Postat av: Agnetha

BS Det är bara att ta efter smak och lust, hahaha.



Ha en bra kväll !

2009-06-08 @ 20:38:47
URL: http://blogg.aftonbladet.se/27181
Postat av: anne

Tjohooo! Jag klurade ut det allt!!!



Sagan, den är en riktig saga, tycker jag.

2009-06-08 @ 22:15:41
URL: http://annnne.blogg.se/
Postat av: Mia

Det var verkligen läckra och kul statyer!

2009-06-09 @ 06:14:17
URL: http://miatankar.webblogg.se/
Postat av: annebelle

:-D

2009-06-09 @ 23:38:13
URL: http://annebelle.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0