Begrava lilla mamsen på lunchen?
Det här har jag tyckt varit helsjukt så länge!!! Vad är det som har hänt? Min pappa begravdes efter en vecka (1985) och det får väl anses som acceptabelt, om inte annat ur ett hygieniskt perspektiv. Bårhusens kylrum är fulla (och det vet jag) och där arbetar man numera med stor respekt för de avlidna så att stapla kroppar ovanpå varandra, det görs INTE.
Min kompis svärmors begravning dröjde väl en månad och det var för att kyrkan var så bokad. Hur är det möjligt? Ha kvällsbegravningar då.
Och sedan, hur är det i andra länder? I USA begraver man inom några dagar, man får vara glad om man hinner få en flygbiljett.
Jag gillar det inte, det är ohygieniskt och det är inte bra för de anhöriga.
Anne har talat.
PS. Själv vill jag frystorkas så jag hoppas patentet går igenom snart.
Det är så märkligt. Kan det vara rädslan för döden som gör att vi försöker få det sista farvälet som att boka en klipptid eller gå till tandläkaren. Ett sätt att hantera vår ångest?
Jag tycker också att det är tragiskt om vi är så effektiva så vi inte kan ta sorgen när den kommer. Personligen vill jag inte ha begravningen endast 2-3 dagar efter dödsfallet, det känns inte ok heller. Jag vill hinna "ta in" att dödsfallet har skett. Även efter långvarig sjukdom så blir det så konkret och annorlunda när den anhörige är borta, trots att man vetat under lång tid. Men att vänta en månad eller längre känns makabert för mig.
Usch vad illa berörd jag blir, men det finns nog alldeles för många människor av det slaget.
När min mamma dog så väntade vi flera veckor med begravningen, men det berodde mest på att svägerskans pappa dog några dagar innan och det alltså blev två begravningar. Sen vet jag att när vi skulle boka in tiden så var det väldigt fullbokat. Jag fick en känsla av att man har valt ut vissa dagar i veckan för begravningar och att man inte gärna vill avsätta andra tider. Präster och kantor och annat är liksom schemalagt mer effektivt idag, församlingar slås ju ihop och man ska hinna serva fler människor än tidigare. Kan tänka mig att det handlar om kyrkans krympande ekonomi.
Men skälet till sena begravningar kan ju också vara som det skrivs nu, att man vill hinna göra annat innan, men det förstår jag inte för fram till begravningen var mina tankar helt ockuperade av sorg, jag hade inte kunnat koncentrera mig på semester eller annat.
Så är det. Det tar evigheter, särskilt i Stockholm där jag jobbade tidigare, och så här på sommaren är det extra olustigt. Jag tror inte att det har med effektivitet att göra. Folk är daglediga och har ändå inte tid. Tänk när Yitzhak Rabin dog och begravdes inom något dygn, Bill Clinton och andra världsledare kom på begravningen, ställde in allt annat. Det brukar jag tänka på när jag kommer i kontakt med detta svenska fenomen.
Måste tillägga att jag tror inte att det har med kyrkans vikande ekonomi att göra. På enstaka håll kanske, men i huvudsak beror det på de anhörigas önskemål.
