Under ett år drygt har vi känt varandra. Vi har funnits i varandras närhet hela tiden. Alltid till hands i livets alla stunder. Kanske ibland lite ensidigt. Ibland har jag känt mig trött. Ibland har jag känt att detta fungerar inte. Detta är inte vad ömsesidighet handlar om.Inte var säkerhet handlar om. Ibland tycker Du att jag ställer ouppnåeliga krav ifrån min sida. Ouppnåeliga krav för att jag skall kunna vara med. Många gånger när jag försöker att prata med Dej, försöker få Dej att vara med så har Du ingen lust. Detta oberoende av var vi befinner oss. Mest strul har det varit hemma, allra mest i sovrummet när jag ligger ner och kollar läget. Sitter jag upp går det genast bättre. Fast så vill jag inte ha det. Jag har gått och funderat på andra alternativ. Jag har pratat med sonen och han har rekommenderat mig att gå vidare i livet,att gå vidare i sammanhang som jag trivs med och som känns bra. Enklare sammanhang. Känns svårt speciellt med mina traditioner och bakgrund. Sonen har också stått vid min sida nu när jag verkligen försökt att ta tag i detta.
Vi får nu se hur framtiden kommer att gestalta sig?
