Samtal i en ny tidsålder
Häromdagen satt jag med i ett sammanhang runt ett bord med ett antal människor. Några känner jag bättre, kanske riktigt bra, andra känner jag sisådär och några är ganska halvbekanta för mej. Det blev ett intressant samtal, många skratt och också nära möten. Har funderat över mötet. Är vi mer vuxna, mogna idag till att mötas kring livets väsentligheter än vi var tidigare? Är livet inte så längre så att vi vågar prata om det? Har inte mött flera av de här personerna på detta sätt fast vi har träffats tidigare, mera ytligt kanske? Eller blir vi äldre så att det inte spelar någon roll längre.Eller upptäcker vi nya sidor hos oss när vi samlat på oss mera livserfarenhet?
Vad tror Ni?
Jag har den erfarenheten att äldre människor inte behöver spela rollen av häftiga längre utan kan vara sig själva. Vilka är det som pratar med okända människor? Jo de äldre. Så återigen. Det är inte bara negativt att bli lite äldre även om man önskade sig ett annat skal.
Jag tror också att många, inte alla dock, blir mer och mer sig själva och inser att livet är lite för kort för att inte prata om det som är viktigt. Det hör till det bästa med att bli mer o-ung, tycker jag.
Jag pratar, har alltid gjort det. Jag har heller inte svårt att växla ytligt-djupt. Inte så att jag gör det med tillfälliga bekantskaper, men jag har inget behov av att ge ett visst sken utåt, jag är som jag är, tänker i alla riktningar mest hela tiden och vill gärna veta vad andra funderar på, men jag vill inte vara plump och påträngande ändå. Kanske blir detta förstärkt med åldern.
