Det var ingen dröm.
Funderade imorse när vi vaknade hur denna dag skulle vara. Om det som hade hänt i vårt grannland verkligen hade hänt? Förstod att det var så. Tänker mycket på de anhöriga till alla ungdomar som träffat på denna man som försökte visa sig vara hjälpare initialt men som visade sig vara en hatets och de onda sammanhangens företrädare. Mannen som var smart men planerande när han på sitt förmodligen välplanerande sätt ville stoppa demokratin och det öppna samhället. Hur blir man sådan? Vad har man varit med om osv för att detta skall hända? Hur blir man görare av ett vansinnesdåd på detta sätt?
Så fruktansvärt och så svårt att ha varit där på ön med alla andra ungdomar, att känna rädslan. Hur mycket rädsla kan man känna? Unga människor som var på sommarläger, politik, diskussioner, djupa samtal, möten, sol och bad, sommarförälskelse precis som ett ungdomsläger skall vara och sen mötet med våldet i sammanhang där våld inte skall finnas.
Har svårt att känna lust idag utan tänker på hur det är att förlora den man älskar, så oförberett och att ställas inför våldet också detta så oförberett.
Kommentarer
Postat av: Selma
Idag är en sorgens dag.
Postat av: anne
Och genom att skada de unga så skadar man ett folk/samhälle mest.
Postat av: Zarah
Vi är säkert många som känner så i dessa dagar.
Postat av: Forever young
Det är fruktansvärt! Jag är helt emot dödsstraff, men mot en sådan person....
Postat av: Inga Magnusson
Nu har vi följt det här hemska dramat ett par dagar och vi är tagna. Vi har också varit hos norska vänner och kondolerat. Det här är en sorg i hela Norge, alla känner någon som känner någon som var med eller dog.
Jag undrar mycket över den här personens mentala utrustning förstås.
Trackback
