Herta

Denna blogg kommer att handla om livet, om vardagslivets möten och händelser. Den kan handla om orätten, samhällsliv, politik, tro, böcker jag läst eller vill läsa eller sådant vi behöver diskutera och samtala om. Men samtidigt och detta är viktigt: Min vardag kan vara ganska seriös ibland. Denna blogg kan därför ibland fara iväg på ett kanske inte så seriöst sätt. Bloggen är ett sätt för mig att ibland koppla av från en komplex verklighet och tänka lite galet och kul ibland.

En dotters bok om sin mor

Det är väl inte första gången någon säger ifrån om sin bakgrund, sin uppväxt och sin mamma. Vi har alla vår bakgrund med oss, roliga saker men också ibland svåra saker. Ännu en av våra lite mer igenkända svenskar har nu blivit öppet ifrågasatt och kommenterad av sin dotter. Felicia Feldt. Felicia ifrågasätter Barnaboken men mest av allt reagerar hon då hennes upplevelse av sin barndom inte överensstämmer med den bild som Anna Wahlgren och Barnaboken ger. Hon beskriver en annan verklighet och helt andra upplevelser. Enligt henne har det inte varit så enkelt. Det har varit svårt och ganska eländigt.

Många äv de författare som skriver om sin barndom och sin uppväxt. Vi minns väl Herr och fd Fru Gyllenhammars dotters skrivning om sin uppväxt. Inte speciellt kul.Eller Margareta Strömstedts alla böcker om uppväxten i Småland. Eller boken om den röda filten...minns inte den kvinnliga författaren just nu men boken står i min bokhylla. Båda makarna var kända men det var inte lika enkelt, minnena kommer ifatt. Det finns säkert många som i ordets form vill eller tvingas göra upp med sin uppväxt för att skriva av sig och förhoppningsvis komma vidare.

Som denna nedersta bok av böckerna. Denna fick sonens far och jag som present när vi fått vårt älskade gossebarn. Farföräldrarna gav oss boken.Vi visste att Anna Wahlgren inte var vår favorit men vi läste boken, retade upp oss och skänkte den snabbt till något Loppis, minns inte ens vart. Vi sa f.ö alddrig att vi gett bort boken.

Om jag säger så, jag blir inte alls förvånad av Felicia Feldts bok.

Jag försökte mig på att följa Anna Wahlgrens råd om hur man får småttingar att sova. Maken nixade metoden (låt barnet skrika, klappa bara om det och säg godnatt och gå ut).



Men faktiskt så tyckte jag nog att tankarna kring amning och "överlevnad" var bra, våra barn ammades precis som de hade behov av och... det blev väl bra så antar jag. :)

A W hade förstås gedigen praktisk erfarenhet av detta med att ha barn. Det kan man nog inte ta ifrån henne och vissa handfasta råd kändes säkert tryggt för nyblivna föräldrar att få med sig.



Samtidigt var hon tvärsäker på ett sätt som inte alltid funkar i praktiken, hennes lösningar var på något sätt de enda rätta. Runt henne fanns en självsäker präktighet av samma slag som hos Marit Paulsson och då ryser jag per automatik.



Pinsamt förstås med de här avslöjandena. A W har ju många barn och de övriga har uppenbarligen varit lojala om det som nu skrivs är sant. Och det kanske man inte har anledning att betvivla även om den egna synvinkeln på ett skeende inte är den enda rätta.

Jag vägrade följa hennes råd. Hon var rätt stor när mina barn var små. Alla mina instinkter och allt mitt förstånd skrek att så nattar man inte barn t ex. Och inte vet jag om jag gjorde allt rätt, knappast, men vi hade rätt mysigt vid nattandet även om det oftast var jag som somnade först.