Herta

Denna blogg kommer att handla om livet, om vardagslivets möten och händelser. Den kan handla om orätten, samhällsliv, politik, tro, böcker jag läst eller vill läsa eller sådant vi behöver diskutera och samtala om. Men samtidigt och detta är viktigt: Min vardag kan vara ganska seriös ibland. Denna blogg kan därför ibland fara iväg på ett kanske inte så seriöst sätt. Bloggen är ett sätt för mig att ibland koppla av från en komplex verklighet och tänka lite galet och kul ibland.

En kärlekshandling för pengar?

Idag verkar nyheten här hemma i Sverige vara en undersökning som visar att var femte invånare i vårt land kan tänka sig att donera sin njure och för detta ersättas med 300 000:-. SIFO har gjort undersökningen för vetenskapsradions räkning. Minst 750 svenskar står i kö för att få en njure genom organtransplantation. 30 svenskar dör varje år då de inte hinner få denna möjlighet. Jag har läst och hört detta hela morgonen nu och väljer att kolla vad DN skriver. Där framgår det att 22% av dem de tillfrågade skulle kunna tänka sig att sälja sitt organ. 67% svarade nej och 11% var tveksamma.

Sverige är en av de länder som skrivit under en FN-deklaration som förbjuder handel med organ. Iran är det enda landet i världen där staten betalar för njurdonationer. Det är samtidigt det enda landet som inte längre har någon kö för transplantation, rapporterar Vetenskapsradion. Jag läser detta och minns också ett program på P1 denna veckan när jag varit hemma och hostat, som jag inte riktigt kan redogöra för men där man redovisade hur man gör i Spanien där köerna för organ inte heller är så stora (organ efter avlidna). De har ett aktivt och för sammanhanget genomtänkt arbete gentemot anhöriga när någon dör.I Spanien utbildas

transplantationskoordinatorer för ett mer aktivt omhändertagande av organ än vad vi idag kan

åstadkomma i Sverige. Som jag förstod det var väntetiden där inte så lång för att få ett nytt organ. Hur hänger detta ihop tänker jag?

Enligt programmets beräkningar skulle ett system med betalda njurdonationer i Sverige bli samhällsekonomiskt lönsamt efter ett år. Transplantationskostnaden ligger på i snitt 300 000 kronor men dialysvård under ett år kostar 600 000 kronor.

För den njursjuke patienten är det bästa alternativet en njure från en levande givare. Då vet man att det är en bra njure, donatorn är noggrant utredd och njurfunktionen är perfekt från början. Både långtidsresultatten och korttidsresultaten för den som får njuren är bättre.

För mej som lever med en man som är njurtransplanterad har dessa frågor funnits nära i vårt familjeliv i många år. Döden har liksom funnits med, något vi vetat om och har levt med. Halva vår tid tillsammans hade han också dialys dvs var bunden till maskinen på dialysavdelningen tre dagar i veckan. Detta påverkade vårt familjeliv. Vi fick anpassa oss efter detta. Semestrar på annan ort i Sverige behövde planeras ett halvår innan. Någon dag innan resan kunde telefonen dock ringa och tala om att tyvärr kan vi inte erbjuda gästdialys pga ändrad personalsituation eller vad som hellst. Vi körde( jag) ca 10 mil enkel resa för att komma till ett sjukhus som kunde erbjuda dialys under sommaren när vi var i stugan...när taxiresorna drogs in. Det var då jag sov ett par timmar i bilen innan fiket öppnade vid ett av Karlskronas mysiga torg för att orka med dagen. Utomlands kan man däremot åka som njurpatient, om man håller sig på taxiavstånd ( kan berika med extra spänning)till dialyskliniken. Vi skall inte tro att vi har världens bästa sjukvård. Utomlands hade mannen sin tillfälliga doktors mobilnummer och kunde ringa honom när som hellst vilket han inte gjorde för allt gick bra...men han kunde. Vi pratar både privata kliniker och allmänna sjukhus som vänder sig till alla.

V har pratat om detta med att människor ibland köper sig en njure. Den som är transplanterad tror jag kan förstå den vånda, den ångest och det mänskliga lidande det innebär att vara hänvisad till dialys år efter år. Härhemma har dock den tanken aldrig varit aktuell. Att ta ställning för organdonation när vi sitter med en älskad anhörig som just har lämnat eller håller på att lämna oss är en kärlekshandling utöver det vanliga. Detta gäller förståss också för den som mitt i sitt liv donerar en frisk njure till någon som behöver den bättre. Detta handlar om kärlek och skall få fortsätta göra det tycker jag.

En annan aspekt är att detta kan i svåra ekonomiska tider leda till beroende. Ett beroende där den som är fattig eller i ekonomiska belägenheter tvingas till detta som ett alternativ till att förbättra sin ekonomi. Det möjliggör också, på ett negativt sätt för dialyspatienter att tvingas fundera över det etiskt svåra om man skall köpa ett organ. En sådan situation tror jag inte på.

Ingen dum idé tycker jag. Kan vi minska köer och den otroligt jobbiga väntan för de som behöver en ny njure är det ju bra.

Själv har jag aktivt valt att donera mina organ för transplantation när jag dör. Att få 300 000 för sin njure. Svårt. Om någon när och kär hade behövt och jag var en bra donator skulle jag donera min njure utan betalning.

Jättebra inlägg. Jag såg ett tv-program om hur Spanien tog tag i det hela och blev så imponerad, men de har inte alla dessa landsting som vi får dras med, de vill ju inte ett dugg mer än att se över sin privata plånbok.

Allt handlar om att utbilda personal som aktivt tar hand om alla anhöriga när någon ligger inför döden och möjlighet finns att ta till vara på organ.

I vårt land funkar inte mycket som det ska när man skrapar lite på ytan.

Jag blev faktiskt mörkrädd under min egen resa för att få min väns njure. Vill inte påstå att sjukhusen har något som helst ekonomiskt tänkande när det kommer till dialys kontra få en ny njure inopererad. Jag fick operera in slang för påsdialys fast det var helt i onödan. Om mitt sjukhus/läkare hade planerat bättre när det gäller undersökningen av min vän med den kunskap de hade om att Huddinge inte opererar efter midsommar, en kunskap som jag inte hade i god tid tyvär. Så slöhet och slarv gjorde att jag blev tvingad att få dialys under sommaren, vänta på att de skulle börja operera i august. De fick inte tillstånd (pengar från landstinget) att operera fler före midsommar.

Jag är inte för att ge betalt till folk för att de ska ge en njure.

Jag tycker att alla som föds och lever i detta land ska ha skyldighet att lämna organ när man dör. Så har de i vissa länder och de har inga köer och tycker det är helt självklart att man har det så.

Om man absolut inte vill ge organ utan sätter sig totalt emot så ska man heller inte få ett om man behöver. Jag är en sträng kvinna ;) haha men jag tycker faktiskt så.

Nu ska jag ta hand om en gryta som puttrar på spisen.

Ha en skön helg

Kram

Hej och taack för besöket.

Passar på att kika in här och ser att du skrivet om ett "hett" ämne.



Det är en fråga jag bara kunnat ta ställning till själv. Jag jobbar själv i sjukvården och för mig är det självklart att donera organ efter mitt insomnande...om dom är till nytta för någon ann och kan rädda liv.



Vi får väl se hur debatten går vidare.

SjJag har också valt att donera mina organ för transplantation när jag dör.

Om en nära anhörig eller vän skulle vara i nehov av ett organ är det väl självklart att man donerar det utan betalning. Här är ju känslor/kärlek med i spelet

Är det till en vilt främmande människa ställer jag också gärna upp och då är 300 000 en bonus tycker jag.

Visst förstår man våndan men vilka pengar skulle kunna ersätta risken? Jag har hört lite spridda skurar av diskussionen i P1 men jag har oftast inte orkat med moraliska dilemman i vården just nu. Det är för fullt med vanligt "dåligt bemötande och empatistörda knäppgökar (och en och annan ängel).

Tack för en lärorik beskrivning från insidan av ett dilemma. Det är så lätt att tycka och ta ställning om man inte vet något om hur det är i det verkliga livet. Etiska dilemman av det här slaget är inte lätt; ska det finnas möjlighet att köpa / sälja organ så att de som behöver kan få dem? Eller ska det vara förbjudet och en massa människor får ett liv med lägre livskvalitet? Jag anade inte att så många fanns i kö för transplantation. Det Du beskriver om hanteringen av njurar för donation gör mig ännu mer övertygad om att vi ska slopa landstingen helt och hållet. Det vore bättre att staten toge över den specialiserade sjukvården helt och hållet och kommunerna toge över småkrämporna. Landstingen är ändå för små enheter för att ¨bygga kvalificerad vård idag med den spetskompetens som krävs och den maskinella dyrbara utrustning man kan ha. Det skulle också underlätta det Du pekar på, samordningen.

Det här hade jag ingen som helst aning om. Det är lätt att tro att vi är bäst på allt i det här landet men så är det inte så pass mycket vet jag. Däremot att sälja sin njure för pengar känns lite oetiskt. Att göra det av sitt goda hjärta känns bättre. Dialys verkar vara ett väldigt dåligt alternativ. Sånt här tål nog att fundera över.

Jag anmälde mig till donationsregistret 1986 och donerar mina organ när jag själv inte behöver dem och hoppas att de går att använda.



Jag skulle nog ge min njure till min mamma om hon behövde den...men vet inte om jag skulle ge den till vem som helst när jag är i livet.

I vissa länder, som följdaktligen har mycket bra transplantationstatistik, har de policyn att alla är möjliga donatorer om de inte uttryckligen sagt nej. Dvs tvärt emot hur vi gör i Sverige. Detta gör att många fler organ kan tas tillvara o ge svårt sjuka en möjlighet att få en andra chans. För rent krasst...vad ska vi med våra organ till när vi slutat leva?

Tack för ett suveränt inlägg!



Som DU väl vet men som kanske inte är allmänt bekant är ju att cirkulationskrävande organ inte kan "skördas" om blodcirkulationen upphört. Det är ju inte "bara" att plocka organ från alla som dör och det är ju inte så många som dödförklaras kopplade till respirator. Och så får det inte gå för lång tid (24 timmar, 48 timmar?)före organen tas efter dödsförklaringen.och det är väl här problemen uppstår, att ta reda på den dödes vilja i frågan alt försöka få anhöriga till att göra en tolkning.



Att få betalt för njurar? Käns som ett etiskt dilemma. En ensamstående förälder till flera barn-säljer hon för att förbättra ekonomin eller "sparar" hon utifall något av barnen skulle komma att behöva en njure?



Sannolikt behövs en översyn och förbättring av hur man identifierar potentiella donatorer i tid.

Ett mycket läsvärt och klokt inlägg. Det märks att du hunnit fundera i frågeställningen mer än en gång.



Maggan skriver i sin kommentar att i vissa länder är det en skyldighet att lämna organ när man dör. Om det stämmer, eller var det är så vet jag inte, men det låter mycket klokt för mig. Det skulle säkert skapa rabalder i början, men debatten skulle förmodligen lägga sig ganska snart. Det här med att köpa och sälja organ känns inte etiskt riktigt för mig, allt kan missbrukas väldigt när pengar blandas in.